Doris Lessings nobelföreläsning

Föreläsningen hölls av hennes förläggare Nicholas Pearson i börssalen. Och presenteras av Svd:

Om att inte få Nobelpriset (hela föreläsningen)

Ett urdrag:

"Jag talar här om böcker som aldrig har skrivits, om författare som inte har lyckats därför att det inte finns bokförlag. Ohörda röster. Att bedöma vidden av detta väldiga slöseri med begåvning och möjligheter låter sig inte göra. Men här saknas någonting mer, redan före det skede i en boks tillblivelse då det krävs en förläggare, ett förskott, uppmuntran.

Författare får ofta frågan: Hur gör du? Skriver du på dator? Elektrisk skrivmaskin? Med gåspenna? För hand? Men den väsentliga frågan är: Har du hittat en egen plats, det tomma rum som ska omge dig när du skriver? In i det tomrum som är en form av lyssnande, av uppmärksamhet, ska orden komma, dina gestalters ord, tankarna – inspirationen.

Om författaren inte finner en sådan plats kan dikterna och berättelserna bli dödfödda.

När författare samtalar handlar frågorna de ställer till varandra alltid om denna plats, denna andra tid. Har du funnit den? Håller du fast vid den?

Låt oss hoppa till en skenbart mycket annorlunda miljö. Vi befinner oss i London, en av storstäderna. Det gäller en ny författare. Vi frågar cyniskt: Hurdana bröst har hon? Ser hon bra ut? Om det är en man: Karismatisk? Snygg? Vi skämtar men det är inget skämt.

De litterära stjärnskotten hyllas, får kanske en massa pengar. Paparazzifotografernas surr börjar höras i deras stackars öron. De blir firade, lovordade, de forslas runt i världen. Vi gamla, som har sett alltihop förut, tycker synd om novisen som inte har en aning om vad som egentligen håller på att ske.

Han, hon är smickrad, glad.

Men fråga ett år senare vad han eller hon tycker. Jag har hört dem: ”Det här var det värsta som kunde ha hänt mig.”

En del uppreklamerade nya författare har inte skrivit något mer, eller har inte skrivit vad de har velat, vad de hade tänkt.

Och vi, gamlingarna, vill viska i deras oskuldsfulla öron: ”Har du det kvar? Ditt avskilda, oumbärliga ställe där dina egna röster kan tala till dig, bara till dig, där du kan drömma? Det måste du hålla fast vid, det får du inte släppa.”

Det måste finnas någon sorts bildning."