adjektivböjning efter kön

Dett är något som har jag har gått och funderat på när jag läst tidningen under sommaren och så dök det upp ett nyhetsbrev från Textfixarna.

Tack! Jag kan inte låta bli och dela med mig så jag saxar:

"E- eller a-böjning för män
När ett adjektiv beskriver en man får det oftast e-böjning: den svenske kungen och den damallsvenske fotbollstränaren. Men i många delar av Sverige där man böjer de flesta adjektiv med -a i talspråket, slår a-formen igenom även i skriftspråket. I Stockholmstidningar kan man därför ofta få läsa om den populära fotbollstränaren och den sexfällda politikern. Många uppfattar också a-formen som lite ledigare än e-formen.

Oftast a-böjning för kvinnor
När adjektivet däremot beskriver en kvinna får det a-böjning: den magnifika Robyn och den nya statschefen (kronprinsessan Victoria). Men ibland kan man läsa oväntade beskrivningar av kvinnor som den nye EU-ministern Birgitta Ohlsson eller den förste kvinnlige ordföranden Karren Brady. Det uppfattar många - men inte alla - som konstigt.

När könet inte spelar roll
Ibland är det ointressant om personen man skriver om är kvinna eller man. Då böjer vi adjektiven lite olika, även om e-formen är vanligast. Den genomsnittlige svensken ger till exempel åtta gånger så många träffar på Google som den genomsnittliga svensken. Samtidigt är formuleringar som den vanliga medborgaren mycket vanliga.

Skillnaderna handlar mer om stil än innehåll
Vi skriver alltså en salig blandning av e- och a-former på adjektiven. Oftast har varianterna ingen betydelse för innehållet, men desto större betydelse för stilen och tonen. Många tycket till exempel att min yngsta bror känns trevligare och mindre formellt än min yngste bror. Andra ser regionala skillnader där skribenten från Göteborg skriver lille gubben medan skribenten från Stockholm skriver lilla gubben. Ytterligare några läser in olika inställning till jämställdhet mellan könen, där a-formen är mer neutral och e-formen ger ett onödigt uttryck för könskillnader."

Så vi stockholmare skriver -a istället för -e? Jag undrar jag. Som stockholmare tycker jag nog hellre om -e, och skilja på när det ska vara -a utom just i exemplet. Talspråket må vara lilla gubben och det är Astrid Lindgrens "fel". Tror tidningsredaktionerna kryllar av folk från olika landsändar. Så att skylla på att något är stockholmsk glömmer att Stockholm är lika med ett hopkok av många lokala och internationella böjningar.

Jag skiljer absolut på lille vän och lilla vän, och de flesta jag känner med. Även om det funkar rätt bra så förstår man ju vad skribenten menar. Men för mig blir det röd bock i kanten.

Så snälla alla se över era manus, och rätta gärna mig ifall mina fingrar vill skriva talspråks -a istället där det ska vara -e.