Johanna på Bloggturné

Idag har Skrivtips äran att ha Johanna Wistrand på Multimanus på besök under sin bloggturne. Johanna har nyligen kommit med coachboken.



Som jag skrivit tidigare kan du köpa boken på Mulitmanus eller låna den på biblioteket, via e-bioblioteket (bra uppfinning!)

Så nu när jag har Johanna på tråden tänkte jag passa på att ställa ett par frågor. Utan röd tråd. Då jag drabbats av svår skrivkramp och har haft svårt att få ut mig något vettigt alls. Men hellre något än genomtänkt. Fortsätt skriv trots skrivkramp är ju ett vanligt råd. Nu fick jag ta tag och bita i det själv. Ska jag vara ärlig så har jag återanvänt en del tidigare frågor. Men man behöver inte tänka nytt hela tiden. ;-)

Vilka är de vanligaste felen en som börjar skriva en bok/berättelse för första gången och vad ska man tänka på?
- Som skrivarkurslärare och lektör så har jag lagt märke till att nybörjaren verkar känna ett slags redovisningsplikt. Att verkligen beskriva och förklara allt så att läsaren inte missar någonting. Det brukar gå så långt att varenda steg redovisas: "Först hällde hon vatten i kastrullen, sedan kokade vattnet och hon gjorde en kopp kaffe som hon drack. Sedan åkte hon iväg till det viktiga mötet. " Det blir inte så spännande. Låt kvinnan redan ha druckit kaffe när hon är på väg till mötet. Och om det absolut är nödvändigt att berätta att hon druckit kaffe (som det dricks för mycket av ändå i berättelser och filmer) så låt det ha en extra poäng, t ex att det ger henne en dålig andedräkt vilket påverkar mötet på ett sätt som gör henne förvirrad.


Vad gör en författarcoach, och hur ser ett upplägg ut mellan en författare och coach?
- Jag är medföljare i arbetsprocessen, så att skribenten inte behöver känna sig helt ensam. Jag ger feedback på texterna, ger lite lektioner i skrivandets hantverk om om så önskas, ger deadlines om författaren har behov av det och stöttar när det gäller det kreativa - att våga ta sig tid och utrymme till att skriva.
Upplägget är telefonmöten, ett antal texter som ska mailas till mig varje månad och skriftlig respons på dem, samt mailkontakt vid behov och frågor.

Jag älskar ju böcker med skrivtips, och sidor på nätet. Och tror alltid man kan blir bättre. Men kan man bli bra? Och vad är bra? Min dotter är ju helt fast i Twilight-serieren av Stephenie Meyers. De lär inte vara så bra skrivna, och lider av adjektivsjuka. Trots de har de miljontals läsare. Så finns det något bra knep att få läsarna att vilja läsa vidare på nästa sida?
- Ja, vad är bra? Därom råder ju helt olika uppfattning bland folk som skriver och bland recensenter. Jag retar ofta upp mig på recensenter som tycks ha ett facit på vad som är bra.
Vill man skriva med hjärtat eller med hjärnan, om man ska hårddra det? Tänder man på orden eller på berättelserna? Jag anser att det handlar om olika slags läsupplevelser. Vissa människor älskar mycket adjektiv och då finns det böcker för dem. Andra avskyr det och då finns det böcker för dem, exempelvis på Bonniers.
Ett knep att få läsaren att vända sida tror jag är att författaren verkligen är engagerad i vad hon/han skriver, att hon älskar att få berätta detta.

Vad är det bästa med att gå på en skrivarkurs? Är det nödvändigt?
-Det kan vara bra för att lära sig det grundläggande hantverket. Det bästa är nog att man träffar likasinnade och får ett nätverk som kan leva vidare efter kursens slut. Men skrivarkurser kan också skapa komplex, det beror på gruppen och läraren. Jag har från flera elever hört talas om en lärare som satte skräck i dem, i sina vuxna elever. De fick skrivkramp i flera år efteråt. Det är ju verkligen inte bra.

Hur tänker du när du väljer ut ett manus? Från ett förlagsperspektiv?
- Jag ger bara ut böcker som handlar om skrivande än så länge. De ska absolut inte vara bemängda med högstatusuttryck som skapar distans mellan text och läsare. Det ska vara läsvänliga och gärna ha ett melodiöst flöde (jag älskar musikaliska texter som flyter fram).
De ska vara kunniga, vänliga och prestigelösa. I allt jag ger ut, som människa, författarcoach och förläggare, är mitt mål att bidra till vänlighet och värme. Märk väl: "mål" ;-)

Sen är jag nyfiken på hur du halkade in på banan som författarcoach och hur en arbetsdag/arbetspass ser ut för dig?
- Det började med att jag ledde skrivarkurser och allt fler på distans. En av kurserna var väldigt "coachande" med telefonmöte med varje elev där vi gick igenom, eller snarare kartlade hennes/hans texter från kursen. Vad var det återkommande temat? Fanns där dialog eller miljöbeskrivningar överhuvud taget (jag menar med detta inte att det måste vara sådant med, utan mer att se vad just denna elev hade för preferenser) ? Vad kickade igång just henne mest? Ut detta växte författarcoachandet fram.

En vanlig dag: jag sätter mig efter frukost och promenad med texter i laptopen och skriver in min respons direkt i texten som jag fått skickad till mig via e-mail. Helst tar jag bara en klient per dag. Jag blir för trött av att syssla med flera olika personers texter på en dag. Jag vill leva mig in i just den här personens stil och ton.
Sen åker jag iväg till annat "brödjobb" - jag vill inte coacha för mycket. Jag tycker om det, men det kräver mycket mentalt och jag har varit utbränd en gång i tiden, för ca tio år sedan.
Det roliga med att coacha är att jag och författaren ofta blir vänner. Jag är rätt så social av mig och kan inte låta bli att bli kompis :-) För mig är jobb och fritid inte åtskilt. Min mamma var likadan - hon skrev böcker med sina vänner och pojkvänner.

Första gången jag såg ditt namn var i samband med att sajten livshandboken startade. Jag tror att skriva ner sitt liv, mål etc är bra. Om man mäktar med det. För det kan vara riktig smärtsamt uppvaknande. Har du några tips på hur man hanterar smärtan och sorgen medan man skriver?
- Att ladda upp med stöd. Som kan vara vacker musik, lugnande tabletter att ta till då det blir som värst, och att tänka på att skrivandet dödar inte, tvärtom så läker det.
Jag tror att den här rädslan för känslor det kan väcka hindrar många från att fatta pennan. Vi är fega av naturen.


Tack Johanna, jag önskar mer mod hos mig själv och andra inför nästa år. Tänk om alla kunna skriva ner sina livsberättelser. Vore spännande. Ur självreflekterande syfte och förståelse för andra. Johannas bok tror jag är en jättebra julklapp!