Fakta vs. Fiktion

SvD tog upp ämnet häromdagen i sin artikel

Samtiden syns i bluffböcker.

Artikeln är en fortsättning på debatten som kom i samband med Maja Lundgrens Myggor och tigrar.

Jag kan tycka det är lite läskigt med fiktion som marknadsför sig som självbiografiska. Men å andra sidan kan det ge djup, vinklingar och ta upp fenomen som inte skulle vara möjligt vare sig i en fakta bok eller i en renodlad roman. Utan bästa genren är kanske att blansera på gränsen mellan Fakta och Fiktion.

Dock blir jag både glad och lite brydd när jag läser i artikeln om att James Freys självbiografi Tusen små bitar om författarens bakgrund som kriminell missbrukare till stora delar är uppdiktad. Det visste jag inte. Har hållit i boken många gånger bokhandeln. Men någonstans har jag känt. Att det här går inte ihop. Vilket fått till följd att jag lämnat boken i hyllan. Fast nu när jag vet att den är uppdiktad, så lockar den igen.

Sen kan kan man ju undra om det finns någon Fakta överhuvud taget. Vi människor är bra att lägga till värderingar, försköna och utesluta så fort vi berättar något överhuvud taget. Beroende på vem vi berättar saker för och varför.

Att läsa dagspress om en situation man väl känner till eller kanske varit med om är oftast ett elände. Var de på samma ställe som jag? är något som oftast dyker upp i mitt huvud.

Enligt SvD så skiftar motiven för litterärt falskspel. "Vissa författare vill bli rika och berömda. Somliga vill avslöja en okänd sida av samhället. Andra nöjer sig med att göra sig lustiga på läsarnas bekostnad."

Vilken bok skulle du vilja skriva som din uppdiktade självbiografi och vilket motiv har du?

Uppdatering:
Markus Birro tar upp problematiken med självbiografier i artikeln
Med namns hämnande