Skit-böcker

SvD skriver om barnböcker och att trenden är skit. Efter omåttligt populära Bajs-boken av Pernilla Stalfelt. Nu fanns den som tur var på dagis på tiden det begav sig. Så den slapp jag investera i. Dock så blev Pernillas Dödenboken en favorit som togs fram i flera år. Det är inget fel med skit, det "förbjudna" kittlar våra små.

Jag hävdar dock envist att för att orka med en bra barnbok, så måste man (läs:jag) som vuxen tycka om den med. Så länge barnet inte läser själv. Några favoriter var berättelser på rim, med mycket bild och lite text. Och så måste det gå fort att läsa innan jag somnade strax före dottern. En av favoriterna var Petter och hans fyra getter t ex.

En som var längre var dock sagan om kaninen Pricken av Margret Rey. Den blev favorit redan när jag var liten. Där var vi inte alls överens så mitt stackars barn blev mutat till att höra för att jag ville läsa.

Numera läser jag ju inte barnböcker längre för dottern. Som tur är, fast det var en mysig stund tillsammans. Fast jag tyckte det var svårt att hitta böcker vi var överens om. Trots att det finns mängder av barnböcker. Så är det svårt att hitta böcker som passar. För ofta är det ju så att barnen får sina favoriter som ska läsas om och om igen. Som alla de tusen gånger jag läst Loffes långtradare (Big Joe's trailer truck) för min lillebror och senare hans son av Joe Mathieu. Men den är fortfarande rätt rolig.