Skrivande som drog?
Jo det kan jag ställa upp på. Lätt att bli besatt. Ett inlägg till. Eller egentligen inte skrivandet. Att se hur ett inlägg blivit läst. Usch, vad jag kan fastna i det.
Dock behöver jag inte ta droger för att skriva. Är inte inte mycket för droger. Kanske skulle hjälpa att släppa en del knutar och spärrar jag har. Men jag föredrar att inte veta/jobba med andra metoder.
Dagens nyheter har en artikel om Skrivandet är bästa ruset.
Fast det finns många stunder jag undrar.Kanske är det så att jag är helt beroende. Sitter ju här mitt i natten, efter en familjemiddag, busat med barn, pratat med nära och kära samt ätit dundergott (och druckit gott vin). Ändå lockar bloggen. Och möjligheten att publicera ytterligare ett inlägg. Föredrar dock att skriva nykter. Även om en lätt alkoholpåverkan faktiskt kan släppa på en del spärrar i kreativa processer. Gäller förstås att det är så lätt berusning att man kommer ihåg det dagen efter. Är pigg nog och att herr Ågren och Jante håller sig långt borta. Annars finns en bra sätt. Lek med barn på barns språk. Det kan få en att släppa en del murar man som vuxen bygger upp som skydd men blir mest hinder.
2 kommentarer:
hej, bra skrivet. Även om jag ofta känner igen mig i att det briljanta man skriver på snusen luktar brunt dagen efter så måste jag försvara brukandet av alkohol en del (mer än att det släpper vissa spärrar)
Först och främst är jag funtad så att jag tycker att i alla fall jag inte kan skriva ett skit om jag inte lider på ett eller annat vis. Du nämner skrivande som en drog, jag skulle hellre kalla det ett beroende. Jag kan ärligt talat inte säga att jag får någon kick av att skriva, kanske undantagsvis om jag kommer på ett superlurigt rim, men att posta ett inlägg till känner jag igen mig i.
Personligen läser jag hellre om och av människor med defekter och bucklor. Kan du nämna en bra bok om någon som inte har haft det minsta fel ställt med sig eller sin tillvaro? Jag vet att alkohol förstör liv, och just därför rimmar det så bra med skrivande. Är man inte redan skadeskjuten så kan man ju alltid supa.
Fast nu inställer sig ju frågan om skrivandet kan motivera drickande? Kan nog tänka mig en och en annan ung man (som jag) som känt sig behöva dricka för att bli intressant. Precis som på fest.
Att läsa om det perfekta är sällan intressant. Tycker jag. Blir lite misstänksam. "Vad döljer människan?" Det ska möjligen vara en självhjälpsbok. Eller en biografi över nån som lyckats överleva ett tragiskt erfarenhet, t ex David Pelzer. Vi människor är nog inte perfekta. Perfektionism är tråkigt. Och de är våra "defekter" som gör oss till intressanta. Fast det ibland rätt tragiskt. Finns ju skalor på vad som är okey eller inte. Sen finns det finns många som lever på vår skam och oro. Främst tänker jag på Kvällstidningarna.
Deckare är ju med något som har vårt inre mörka som tema. Men oftast med ett lyckligt slut. Ett sätt att tro att det trots allt finns lite hopp i ens oro?
Jag får ingen större kick av att skriva. Det är som att kasta sig ut för ett stup. Att få en kommentar, se att man blir läst. Är dock som att landa i ett hav av bommull.
Jag tycker Hjalmar Söderlund säger allt i Doktor Glas.
"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill Ingiva människan någon slags känsla.
Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till varje pris som helst."
Tack för din kommentar. Tänkvärd och stimulerande.
Skicka en kommentar